Så här blir det och förhoppningsvis blir det kanon när det blir klart =)

Hittade som tur var några bilder på hur det såg ut i hallen.. fruktansvärt snea =) Men här är den "gamla" hallen =)

Kanske ska förklara min rubrik på min blogg. Livet kan inte beskrivas på annat sätt just nu. Det finns så många glädjeämnen i mitt liv: Barnen,vänner,M,osv. Allt löper på bra, den raka linjen som jag beskriver i  ett annat inlägg fortsätter genom mitt liv, så det är mina rosor det... Skiten är det runt omkring som fan inte vill ge sej, ni som känner mej( en vanlig mening som förekommer ofta i min blogg ;) ) vet vad det gäller och också vet vad det är för ,det är samma dravel och samma skitsnack och samma försvar. Jag är så tröööööööött!! Varför ska det aldrig ge sej? Varför fastnar olika människor i olika beteenden? Jo jag vet varför.. det finns orsaker,sjukdomar osv... Men jag vill ibland inte förstå för jag vill inte samtidigt i allt elände sitta och försvara saker som en person gör för att den är sjuk?  Varför ska jag tolerera saker och gå igenom en massa saker pga en persons beteende och den får liksom godkänt av omgivningen för att det finns diagnos?

Ny dag, nya tag och framför allt ett nytt 45 minuters pass i väntrum =)

Nä idag blir det inte lång väntetid hoppas jag iaf. Idag ska det tas prover. Men en viss väntan får man ju räkna med...

Sen ska jag få hem mitt gosmums!!! =)

    Ska fortsätta måla min hall idag och få ordning där. Tänkte smälla upp lite bilder på hur det såg ut före och hur det ser ut nu. Väldig skillnad och framför allt ....DET BLIR BRA =) 

Nej nu ska jag köra barn till skolan...

Jag har funderat mycket på symbios... alltså tvåsamhet. Sambos,gifta pojkvän,flickvän, osv. Kombinationer som kan variera. Det finns så många olika symbioser. Man har sin egna utstakade linje av hur en tvåsamhet ska fungera. Det roligaste med det (apropå studier i väntrum osv) är att den enas linje skiljer sej helt ifrån ngn annans. Jag har valt att skriva om ensamhet i tvåsamhet, iaf just nu... i natt..

  Man kan leva ensam fast man lever två. Man har alldeles för olika behov, intressen och värderingar. Man kan ta varann för givet och man kan "köra över" den andre med lätthet för att man tror sej veta vad den andre vill..

Vad som är otroligt viktigt i alla förhållanden som man tyvärr ofta får lära sej den hårda och tuffa vägen, det är att man aldrig aldrig någonsin tro sej veta vad den andre vill, tycker och tänker. Bara för att så har den personen tyckt förut. Vi är människor, vi förändras under livets gång och vi förhoppningsvis mognar under åren och vi värdesätter saker på annat vis när vi blir äldre.

   Vad som oxå är viktigt för att vi ska orka hålla ihop och inte tröttna det är näring. Förhållanden behöver näring,likt blommor behöver näring och vatten för att kunna växa.  Man behöver ge varann uppmärksamhet,tacksamhet,ömhet och kärlek.  Ärlighet är oxå viktigt. Vad som kan vara svårt med ärlighet är att den ofta svider. Den gör ont. Men har det inte gått för långt så svider den inte så länge och man kan förlåta. Eller kunna ta ärligheten och gå vidare. MEN sen får man aldrig glömma att man måste spara en bit av sej själv FÖR sej själv.

Om man levt i ensamhet i tvåsamhet och orkat gå vidare med eller utan den personen så lär man sej att antingen inte göra om samma misstag eller inte går med på att låta känna sej ensam i ett förhållande.

Just nu är jag ensam i tvåsamhet men endast för att vi just nu är på varsitt håll... =D

Sjukhus är alltid lika roligt... 45 min väntan för att få visa upp sin nakna kropp inför en vilt främmande människa med iskalla instrument och DESSUTOM betala 150 spänn för att de ska säga ngt som man egentligen vet. ( i vissa öron så lät nog det där en aning perverst.... (LINDHA?! =) )

Aja så är det iaf men turerna dit är ibland nödvändiga och gäller det barnen så tvekar man inte.. gäller det en själv, så drar man sej ända tills folk som älskar en hotar med både det ena och det andra  innan man går dit =)

Apropå det så gjorde jag idag lite  research på folk när jag ändå satt där 45 min innan jag fick komma in... (frågan är om jag egentligen inte har rätt att klaga då? 45 efter utsatt tid? Nåja.. orka...)

Intressant... föräldrar med litet sjukt barn: pappan går omkring, händerna bakom ryggen, muttrande massa ramsor om vilken tid det tar och varför de inte tar hänsyn till folk som har småbarn. Mamman vyssjar den lilla pojken
(? svårt att se när det är både blått o rosa på barnet men eftersom de sa Dennis så kanske det är onödigt att ens fundera på könet.. nåväl)

 som är röd i ansiktet av feber och gråter otröstligt, mamman har smått panik och man ser i hennes ögon att hon bedjande vill att pappan tar över lite, pappan har fullt upp med att muttra. Vanligt fenomen? Ja i min verklighet är det det.. i min verklighet åker man själv som mamma med barnet till sjukhuset o pappan är kvar hemma.. på det sättet har man kontroll över vad de gör med barnet och man får all information själv som mannen skulle ha glömt hälften av. Tex... han kommer hem lämnar över barnet och säger... feber...öh.. hög... röd? Grön? äh öron ont.. apoteket imorgon... hm.. 13 dar?

    När jag läste det här så märkte jag allt att jag har nog antingen en liten feminist i mej som helt plötsligt ploppade upp som gubben i lådan eller så har jag en liten Tony Richardsson i hjärnan som man kan höras säga " JA Ä INTE BITTER" ....

Sen vet ni som känner mej att jag är inte riktigt sån här.......JAG ÄR VÄRRE =) 

 Tillbaka till min människostudie i väntrummet. Det roligaste eller ja det mest intressanta är att en äldre dam har suttit där minst lika länge som jag och paret med barnet. Hon håller krampaktigt i sin handväska och så sitter hon med den i knät och båda händerna stadigt om den... BLIXTSTILLA.... i över 45 min (för stackarn blev inropad efter mej) I mitt huvud rörde sej en massa tankar... jag gick igenom de senaste dagarna av händelser, ändrade mina långa storkben i oändliga lägen... muttrade lite...suckade lite... pillade på gylfen tills jag insåg att det nog såg aningen misstänkt ut... Men damen satt helt stilla?!  Gamla tanter brukar väl ändå behöva gå o pissa? Det var ju så en annan hade problem med blåsan under de 45 minutrarna... men jag var smart... jag gick på toa precis efter jag anmält mej... jag hade ett försprång... jag hade tänkt...;) Såååååå då slog det mej... när sköterskan ropat min namn och jag gick förbi damen... då slog det mej.. jag flinade elakt mot henne och tittade mot handväskan.... Thihihi hennes blåsan var FULL! Hon kunde inte röra sej... Gud vet hur länge hon hade suttit där innan jag kom?

=) Say no more!!

JÄVLA LINDHA!!!!! =) ;) Jag älskar dej gumman det vet du.. men "dumheter" är du bra att få in mej på ;)